Ännu en solig dag!! Var vid västra hamnen igår, åkte dit runt 10.30, då var det redan lagom med folk där jag brukar vara. Det är liksom som en stor veranda, typ, som sedan har stora trappsteg i trä ner mot tre bryggor i olika nivåer. Det är jättefint. Annars när jag vart där har det inte direkt vart asmycket folk, men igår började det sakta fyllas och när ja kollade upp efter ett tag så var det verkligen helt fullt. Gräsmattorna hade också börjat fyllas liksom latin-cafét. Det var verkligen helt fullt! Och folket bara fortsatta komma. Jag badade några gånger.. Eller hoppade i och gick upp. Det är inte direkt kul att bada helt själv. Men man får väl göra det bästa av situationen. På något sätt är jag lite rädd att den här ensamheten ska göra mig deprimerad, eller mer folkskygg.. Men varför skulle det bli så egentligen? Ibland får jag bara såna tankar, eftersom jag inte direkt pratar med NÅN annan än David innan och efter han är på jobbet. Han är så mysig, David. Jag trivs verkligen bra med honom. Kan massa bra fakta också. Idag är det t.ex. solförmörkelse och han berättade all fakta om den. Vilken del som skulle beröras mest osv, och att jag ej skulle kolla direkt upp i solen. Underbar e han faktiskt. Gillarn bara mer och mer, blir lite som en familj här. Fan, utan David skulle det vara helt sjukt ensamt. Sen så tänker man att "jag e nog den ende som e ensam i den här stan, alla verkar ha minst 10 kompisar". Men det förstår jag ju själv, att så behöver det inte nödvändigtvis vara. Men ändå kan jag inte riktigt komma ifrån den känslan. Jag undrar när man ska sluta tänka såhär? För jag är väl vuxen nu, och det man tyckte var svårt när man var 16 tycks fortfarande vara svårt idag. På nåt sätt så är jag så enormt rädd för att vara ensam, som om det är något slags läge man alltid är dömd att befinna sig i, och att man på nåt sätt är svagare och sämre utan folk runtomkring sig. Men så är det ju verkligen inte, och det vet jag ju själv. Men ändå känner man så lite ibland... Iallafall jag. Trots att inte problemen är desamma som när man var 16, så tycks jag ändå ibland känna mig lika svag som då. Fast idag lägger ja inte mycket tid på dom tankarna, utan mer på ex dem att det ju faktiskt inte är fel att vara lite ensam. Tvärtom gör det nog en bara starkare, och speciellt när man vet att man har människor som ju älskar en.
Nåja, slut på detta. Här kommer lite fakta om solförmörkelsen istället:

Solförmörkelse 1 augusti
På fredag kommer månen att befinna sig mellan jorden och solen. Kärnskuggan från månen når nätt och jämnt fram till jordytan och bildar en oval skugga på som mest cirka 250 km. I och med att jorden och månen rör sig så rör sig också skuggan.
Den färdas över jordytan från norra Kanada och norra Grönland över Novaja Zemlja ner över Sibirien, västligaste Mongoliet och till slut centrala Kina. Den längsta tiden för den totala solförmörkelsen äger rum i norra Sibirien med 2 minuter och 27 sekunder. I Sverige berörs vi av halvskuggan, dvs solen är inte helt dold av månen, en så kallad partiell förmörkelse. I nordligaste Sverige hamnar cirka 75% av solens diameter bakom månen och i sydligaste delarna av landet 40%. I Sverige börjar förmörkelsen cirka kl. 10.40, är maximal kring 11.40 och slutar omkring 12.40. Om man inte vet att det pågår en partiell förmörkelse av denna omfattning så kommer man knappast att lägga märke till den. Den försvagning av ljuset som sker kompenseras av att våra pupiller vidgas något. Varning, det är farligt att titta direkt mot solen. Ögonskador kan uppstå mycket snabbt.

Intressant. Ska bege mig ut i värmen tror jag. Ska bli skitväder i helgen igen. Och typ nästa vecka. TRÖK! Aja. Saknar malin. Önskar hon va här. Mest i hela världen. Som alltid.

Fan va deppig ja vart nu!!! Såhär kändes det icke innan ja börja skriva detta inlägg. FAN! Ska försöka peppa mig själv nu istället!!!

älskar er.
Izzie