Sitter i ett tyst rum på biblioteket. Lyssnar på laleh, Simon Says, och undrar om vi alla är robotar. Sitter och läser det vi behöver lära. Men det känns som en gåva. All kunskap, alla ord, metoder. Vi kommer gå ut ur det här rummet som andra människor.

Jag har blivit mer och mer självsäker i det jag gör. Visst, jag pluggar för lite, jag väntar för länge på nåt som inte kommer, men när jag väl sätter mig så inser jag att jag verkligen vill det här mer och mer, och att jag själv måste hämta det. Jag ser orättvisor och vet att dom inte löser sig av sig självt.



Älskar er
Izzie