Kollade nyss på en serie på DR1 som handlade om några danska ungdomar som åker till Indien och väl där ska jobba ihop sitt leverne på en sweatshop - och de tjänar precis som indierna som jobbar i sweatshopen. De ska betala 20 rs per man (ca 2.50 danska kronor) per natt för att bo i ett rum som de hyr av en man. På fabriken finns det dock inte alltid jobb (de får betalt efter varje färdigsytt plagg), vilket innebär att de heller inte kan tjäna ihop de pengar de behöver för mat och bostad - ja, en helt vanlig dag för indierna i sweatshops över hela Indien. Samtliga som arbetar där sover i fabriken, vilket de danska ungdomarna också tvingas göra eftersom att de inte lyckas tjäna ihop pengar så det räcker till hyran på 2.50 kr per man. Ungdomarna är lite dryga, vilket ju är irriterande, men jag får verkligen sån enormt sorgsen känsla av att se detta.

Alla barnen på gatan lever kvar, alla sopor ligger kvar, alla smala kvinnor och män lever kvar, eller så lever dem inte kvar, jag vet inte, men det gör så jävla ont, man glömmer bort allt det onda, minns det vackra, och kommer hem med världens finaste minnen men sen så återupplever man saker genom bilder som ex. detta program visade.
Det gör så jävla ont i hjärtat. Jag tänker på hon som sålde halsband i Delhi, mannen som satt på gatan med sina två urskitiga barn och tiggde i Jaipur, och alla män, kvinnor, barn som levde i största misär, satt på gatan och bajsade och kissade, letade i sopor efter mat. fan va ont det gör. Fan fan fan fan.