Jag hade idag chansen att gå tilbaka till världens mest underbara människa. Till en människa som alltid brytt sig om mig, alltid förlåtit mig och alltid stått vid min sida. Till en person som alltid hade älskat mig, oavsett, som alltid hade väntat på mig när jag kommer på mina dumma idéer, som alltid hade hjälpt mig upp om jag ramlat och satt plåster på mina sår.
Och jag stängde mitt hjärta. Utan anledning. Bara för att jag tror mig veta, för att jag tror att jag vet vad som är bra för mig just nu. Men trots det så gråter jag, trots det så gråter hela min kropp. Vad visar det på?
Vad gör man när allt man behöver inte räcker till?
Beror det på MIG eller beror på det på allt runtomkring?

Jag vet inte. Jag vet bara att jag just begått mitt livs största misstag.