:(

Läser om hur barns studiegång påverkas av HIV/AIDS i Uganda, Sydafrika och Kenya. Dessa länder är bara tre representativa för så många fler afrikanska länder under Sahara som har en enormt stor barnabefolkning som antingen är föräldralösa eller hemma och kan inte gå i skolan som ett resultat av HIV/AIDS. De jag har läst nu är inte bara 55 sidors tragedi utan 55 sidors ren jävla rå verklighet.
Det som följer är några citat ur texten Letting them fail, Government neglect and the Right to Education for Children Affected by AIDS, en rapport gjord 2005 av Human Rights Watch, bara för att göra er som läser uppmärksamma om vad som händer och vad barn känner. Jag är inte ens i närheten av att förstå detta, relatera min verklighet till detta eller ens tro att det är sant.

My classmates, they knew my parents had died, they caused problems for me. I was segregated. I was known as "The son of AIDS", and teachers and students would call me "TASO Child" . . . When we were sharing desks, the kids wouldn't want to sit next to me . . . It would be terribly hurtful as a child to be called "TASO Child". It was only name-calling, no physical abuse, but still.
TASO = The AIDS service organization
- Charles W. , Uganda

Some students, they look at you and say that boy is HIV positive. They don't want to talk to you, they don't want to eat with you . . . They will be in a group and start talking about you in front of you, saying you are sick.
- Ibrahim A.

I stayed at home from school for a year. I was just home helping my mom. . . When they started asking for the birth certificate, my mother said that until she could sort out the registration I should stop going [to school]. She died before she could get a birth certificate for me. She tried to get me in [without it] but the techers wouldn't accept that"
- Alfred D. Pretoria

och avslutningsvis, något vi alla kanske kan relatera till på ett eller annat sätt, med skillnaden att vi självklart inte är där fysiskt, men vårt hjärta känner lika:

"When it's Friday, my heart becomes so sore. Who will be looking after these children? There's no one, nothing at home.
- Rektor i Johannesburg, Sydafrika